En gång Grandis -alltid Grandis?

Äntligen har jag kommit så här långt o skriver i min blogg...tror jag! Jag vill bara skriva av mig om vad jag gör med mina hundar. Inte intresserad av utställning o olika kurser. Det räcker, att de vaktar bra o att vi kan åka ut på långa promenader.

När min son var liten skaffade vi en collie. Bra familjehund, sades det om rasen. Det var han också. Älskade sonen o alla hans kompisar som sprang hemma hos oss under de åren. Problemet var bara, att han blev lika glad för alla som besökte oss bjuden eller objuden. Då grannarna började runtom få inbrott bestämde vi att skaffa en andra hund, som vaktade o åtminståne avskräkte äventuell inkräktare.

Så kom den första grandisen till oss. En svart liten klumpeduns, som vi har hittat i en tidningsannons i lokaltidningen. Han skulle bli stor o stark o vakta både huset o Collien när vi var på jobbet. Men nu var han så liten med stort huvud kraftiga ben jättetassar o massor med överflödig hud att växa i, så man måste pyssla om honom! Första gångerna när jag körde sonen till paddling o andra aktiviteter, bar vi honnom i en stor väska. Där satt han tryggt o kikade på världen. Sen växte o växte o växte han.. klart fick inte plats i väskan längre, utan bar han den med lite fika o en filt i..Men han var vår bebis. Låg i sängen hade egen täcke o kudde... För länge sedan har vi plockat bort liggvagnstillsattsen, som han blev lagd i första dagen han kom till oss. Där låg han egentligen aldrig heller. Första natten, så fort vi har släckt kravlade sig upp i sängen o la sig vid mina fötter. Det var ok till en början. Lugna nätter med en lugn o snäll o tyst liten valp! men när han började väga runt 30kg, var det ingen vidare bra lösning. husse har snickrat ihop en tillsatts till våran säng, som vi la madrass på för honom...Men den bler ganska snart mattes säng...Försökte vi få bort honom, tittade han med så sorgsna ögon, att vi hade inte hjärta till att jaga bortnom. Han o collien hade de3t bra tillsammans...Vi har många minnen om våra äventyrer med husvagn , när han en obevakat ögonblcik åt upp mormors nybakade tårtbotten, när med den glatt viftande svansen stötte till knappen på spisen o höll på att sätta fyr på huset...åskan som skrämde upp honom så mycket, att med full karrier störtade in i badrummet o satte sig i mattes knä, som satt på toastolen...

Sen blev sonen vuxen o låg i lumpen. Det var dags för collien att somna in, han var ju över 14år gammal o började bli mycket sliten. Grandisen levde ett halv år till, men fick mer o mer problem med sina höft, så snart var hans tid också kommen...

Vilken jobbig tid det var! Sonen vuxen! Hundarna borta! 

När jag i dag tittar på mina 3 vilda slynglar till grandisar som rusar runt, undrar jag, hur kunde vi fastna för den rasen? De är stora, men tycks inte veta om det...vill gärna sitta i knäet, knuffas med sina stora huvuden, så man knappt kan hålla sig på benen! O att inte snacka om matkontot, högarna man får plocka efter dem ...

Men efter den första kom 2 bröder...sen nu är vi vid den 8de av samma ras...